Igår var vi några tjejer som diskuterade förhållanden och giftemål på tåget.
Slängde ur mig att "det kan ju inte vara kul att vakna upp med samma
gubbe bredvid sig i 40 - 50 år, och inte nog med det, han blir bara fulare
också ! "
Bredvid oss satt en äldre tjej som inte kunde låta bli att motkommentera
detta: "Jag har varit gift i 12 år nu, och det blir bara bättre och bättre." Trots
att jag hatar när folk lägger sig i, i andras diskutioner så var det skönt att
höra, det kan faktiskt bli bättre? Men hur kommer det sig att man nu knappt
klarar av förhållanden i några månader utan att dö av tristess? Mognar
man någon dag och helt plötsligt inser att man vill vara med samma person
resten av livet? Eller krävs det att man hittar "den rätta" för att kunna känna
så?

Har svårt att tänka mig att jag ska vara tillfreds med samma kille i all evighet.
Ändå vill jag ha det här stora sagobröllopet, med superfin klänning och
massvis av blommor, världens finaste ring och en sal full av minglande
gäster.

Ja man kanske mognar, ja det gör man nog.