Hälften av det här kommer ni inte ens förstå. Ni måste inte ens försöka
tyda det. Ni kommer ändå tolka det fel. Helt osammanhängande.


Hör och häpna, har faktiskt varit "ute och roat" mig totally nykter ikväll.
Kändes bra till en början, men sen kom jag på varför man aldrig är nykter
i onyktert sällskap.

Kan inte sumera kvällen alls egentligen. En jävla massa missförstånd
och bristande kommunikation.

Personen jag trodde det skulle bli jobbigast att träffa förvånade positivt,
medans personen jag trodde jag kände, visade en helt annan sida.
Är inte arg, lessen eller upprörd. Känner mig bara likgiltig.

Har även konstaterat att det inte är någon idé att längre försöka, försöka
ta sig in i en cirkel man aldrig får 100% tillträde i. Det går liksom inte.
Allt delas, allt skvallras det om.
Det känns som att man duger vid vissa tillfällen, vid tillfällen då ingen
annan vill finnas till hands.

Ja det bästa är ju egentligen att hålla igen. Inte öppna käften alls. För
alla lägger sig i. Och jag säger inte att jag inte lagt mig i ikväll. Men detta
enbart p.g.a att rädda något som troligtvis aldrig fanns. Men det var
kanske precis så alla resonerade? Vi alla ville ordna upp det, göra det
bättre, trösta och bara visa att just vi finns där.

För i slutet, ja, då handlar det ju faktiskt enbart om oss själva. Vårat ego
och enbart oss.

(Kom ikväll även på varför man ska hålla sig till rätt personer. Men du
suktar mig, och jag kan inte låta bli.)

Det är lätt att se vilka som vänder ryggen till. Vilka som bara tar energi och
vilka som faktiskt vill det bästa för en själv.
Var nykter en kväll då alla andra konsumerar alkohol i större mängder. Ni
märker precis vilka som egentligen betyder.



Förövrigt...är ett hejdå verkligen förmycket begärt?