Vi fick en rundvandring i hennes pappas lägenhet. Fin, men trång för de alla. Hon
skulle snart flytta ut. Och vad de inte visste då, var att de snart skulle bli ännu
fler. Jag minns att jag frågade varför hennes föräldrar "bara" hade en 120 säng.
Och svaret var att de ville sova tätt ihop. Varje natt. Och då inte behövde mer än
120 cm att sova på.

Minns att jag tyckte att det var fint. Att jag själv en dag vill hitta någon jag klarar
av att ha så nära en hel natt. I ärlighetens namn, trivdes knappt i samma säng som
min dåvarande.

Några år senare kom jag på mig själv med att kunna sova tillsammans med världens
finaste på så mycket som 90 cm. Och det gjorde mig helt plöstligt ingenting.
Jag som innan knappt kunde förstå hur man kunde sova ut på 120 cm, kunde helt
plötsligt samsas om 90.

Men alla kapitel har sitt slut. Och vissa människor får vi bara låna för en stund. Låna
såpass länge som vi behöver, eller för att få oss att inse något. I mitt fall att det egentligen
inte handar om storleken på utrymme, utan att hitta någon man vill dela dessa få
centimetrar med.
Och det kan jag tacka honom än idag för. Trots att han inte ens har en aning om det.

Ibland är det synd att även de bästa kapitel har sitt slut..



/Victoria.