Jag träffade honom senast imorse, ändå saknar jag honom så det gör ont.
Vi sover i en 120 säng, tätt inpå, och ändå känns han för långt bort!
Han kommer om max 10 minuter, men det känns som en hel evighet.

Hur är det ens möjligt att sakna en människa såhär mycket? Vill inget
helre än att spenderar hela min vakna, och även inte vakna, tid i hans
famn. Med hans armar runt min midja, och bara känna mig sådär trygg
och lycklig, som bara han kan få mig att göra!

Så glad att jag fått möjligheten att få vara din! <3


/Victoria.